two weeks

Jaa hörrni, nu börjar nedräkingen på riktigt... Om prick två veckor sätter jag mig på flyget över Atlanten hem till Sverige igen. Det känns så absurt och overkligt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Att lämna mitt liv här borta; vänner, familj, skola, rutiner, mitt hus, malcolm, lincoln, allt- kommer vara otroligt jobbigt. På bara 10 månader har jag byggt upp ett helt nytt liv, och att lämna det utan att veta när jag kommer tillbaka, är väldigt läskigt. 
 
Har aldrig varit så kluven i hela mitt liv. Det är som att ena halvan av mig vill åka hem men andra vill stanna. Livet här borta är så himla lätt; inga beskymmer. Men jag saknar Sverige väldigt mycket och tycker det ska bli sjukt kul att träffa alla igen. 10 månader i USA har fått mig att inser hur underbart Sverige verkligen är; friheten vi har, hur vackert det är, hur underbar mat vi har, skolsystemet, vänner, familj, tryggheten och möjligheterna. Någonting som jag nu värdesätter mycket mer än vad jag gjorde innan jag åkte. Det är lätt att man tar saker för givet när man väl har det, det är inte förrän man är utan det i ett år som man inser hur underbart det är. 
 
Tanken av att mitt utbytssår har kommit till ett slut får mig nästan att börja gråta, det har alltid varit framför mig, något att se fram emot, men snart är det slut och bara minnen finns kvar.
 
"Don't cry because it's over, Smile because it happened"
 
Det kommer inte vara samma Tyra som kliver av flygplanet i Sverige om två veckor, som lämnade Sverige för 10 månader sedan. Att åka på utbytesår förändrar ditt liv. Oavsett om du tänker på det eller inte, i slutet av året är du en ny person. Jag kommer såklart fortfarade vara Tyra, men en Tyra med mer livserfarenhet och med ett nytt sätt att se på livet. 
 
Utbytesår är det bästa som finns och alla borde få möjligheten att uppleva det,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0