200 dagar

Nebraska har varit mitt hem i 200 dagar nu.
 
Jag kommer ihåg den första dagen i Nebraska som om det var igår. Jag kom ut, sliten och trött, på Lincolns flygplats vid 9 på kvällen. Jag gick ut till väntningshallen och möttes av tre underbara människor som jag då inte kände, men som jag nu, 200 dagar senare, kan kalla min familj. Vi satte oss i den beiga Malibun, som jag då aldrig hade sett förut, men som jag nu åker med nästan varje dag. Vi lämnade Lincoln och körde norrut mot Malcolm, som för mig då bara var ett namn på ett papper- men som nu är en plats jag alltid kommer minnas. Väl i Malcolm, gick jag in i det främmande hus jag bara sett på bild, som jag nu kan kalla mitt hem, och sov min första natt i USA. Allt var nytt. 
 
Jag önskar att jag kunde spola tillbaka till den första veckan jag bodde i USA. Det skulle vara så sjukt kul att få se sig själv från någon annans ögon, prata med den Tyra som precis flyttat till Nebraska, och inse hur lite jag visste om vad mitt år skulle bjuda på. Det var jag mot världen. Den första tiden i USA hade jag ingen aning om hur mitt kommande år skulle se ut; vilka människor jag i slutändan skulle bli bra kompis med, att jag skulle gå till State i cross country, att jag skulle träffa en svensk kille som jag senare skulle bli ihop med, att jag skulle åka till Hawaii och träffa helt underbara människor från hela världen, gå på det the best high school ever och uppleva high school spirit på det sättet vi i Malcolm gör det, och massa mer- Jag hade ingen aning. Och jag inser nu hur sjukt modig jag var. Jag visste ingenting, men det skrämde mig inte. Jag kommer ihåg att jag under de första veckorna tänkte "Äsch, det här är ju inte så jobbigt", och det är nu i efter hand som jag inser hur stark jag var, och är. 
 
Jag vill ge stor cred till alla utbytesstudenter där ute. Vi har varit här i USA i 2/3 delar av vårt år; skapat oss ett nytt liv, med en ny familj och nya vänner- och det är riktigt coolt. Jag kan garantera att de flesta av oss har haft bland de bästa månaderna i våra liv, växt som personer något oerhört och upplevt saker vi aldrig trott vi skulle få uppleva. Och vet ni vad det underbara är? Jag har hört att den sista tredjedelen av året är den bästa. So let's make it awesome. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0